De här är ett inlägg jag velat skriva i flera år men jag har inte fått fram orden.

 

Likt många andra hästtjejer startade jag min karriär på ridskolan.

Här fick vi lära oss att vara tuffa och bestämma över hästen för att "de inte skulle ta över".

Vad det var de skulle ta över förstod jag aldrig riktigt, världen?

Visste ridlärarna själva vad de var så rädda för, varför de var tvungna att ta till sopkvasten, höja rösten, vifta med pisken?

 

Idag vet jag bättre, hästar tar inte över, hästar som inte det lyssnats på kan skrika för att göra sig hörda men de tar inte över. Jag har då aldrig träffat någon människa som blivit övertagen av en häst, har du?

 

När det gäller ridningen så blev jag aldrig sådär "duktig" som man skulle bli, jag kunde aldrig vara riktigt sådär "hård" som man skulle vara, driva mellan hand och skänkel och sitta djupt i sadeln samt snärta till med pisken om hästen "inte lyssnade".

Hur skulle den här hästen, där jag inte var den första ryttaren för dagen förstå vad jag menade?

Tanken fladdrade förbi ibland att bristen förmodligen låg hos mig som ryttare, jag var inte duktig nog, obalanserad och gav otydliga eller flera signaler samtidigt men likaväl var det hästen som skulle korrigeras enligt ridläraren.

 

Idag är det nog närmare 8 år sedan jag sist "snärtade till" en häst med en pisk.

Jag kan rida med spö men jag använder det aldrig för att snärta med, på sin höjd kan jag peta med det på hästens kropp men mestadels använder jag det för att "återfå hästen" genom att "tappa" lite på min stigbygel för att få fram ett metalliskt ljud och återfå hästens fokus.

 

När jag var 17år tog jag min första egna häst på foder och sökande efter något annat började växa inombords, det tar tid för ett frö att gro och det skulle dröja nästan ytterligare 10 år innan jag äntligen tog mig iväg på den där första kursen som staketryttare.

 

På en undangömd ridbana i skogen utmed den norrländska kusten fann jag ett gäng med kvinnor i varierande åldrar som på sina kallblodstravare, halvblod, ponnyer och p.r.e hästar i olika åldrar dansade fram på ett sätt jag aldrig skådat förut.

 

Jag kände ett leende i hjärtat under hela helgen, hur hade dessa fantastiska hästar och deras ägare kunnat gömma sig så länge från omvärlden och detta bara några mil från där jag bor?

 

Här fann jag den inspiration jag sökt, en ridning med förståelse för varje hästs unika person och en ridning som verkade kunna lyfta hästarna till att gå hur långt som helst.

 

På den här för mig okända platsen med dessa för mig okända kvinnor dansade hästarna fram utan prestation, i piaff, i öppnor, slutor, skolgalopp. Här togs man hänsyn till hästen, lyssnade och jobbade mot samarbete på ett annat sätt än jag upplevt förut. Man jobbade med att koppla ihop nervsystem.

 

"Jag vet inte vad jag gör" sade en kvinna som konstant skrattade och log där uppe på sin vackra häst, ändå dansade de fram. "Less is moore".

 

Här fick jag lära mig att så gott som alla hästar på sitt sätt kan komma till de högre skolorna med rätt träning och att det kommer att se olika ut.

 

Kanske för att de drevs och drivs av kärleken till hästen framför prestationerna? Liksom jag kommer dessa kvinnor en gång i tiden från ridskolans och tävlingens värld men har sedan år tillbaka lämnat det bakom sig.

 

Jag önskar att fler hade fått se det jag såg den där första kursen, känna det jag kände.

 

Jag är stolt att idag kunna kalla de här kvinnorna för mina hästvänner och att jag kan fortsätta inspireras av dem i det dolda. Många hästar har med tiden ersatts av nya, yngre förmågor som jag är säker på kommer dansa fram lika vackert som sina föregångare om några år på den där undangömda ridbanan i skogen utmed den norrländska kusten.

.

Jag önskar och hoppas ni andra där ute har möjlighet till samma inspiration som jag fann, att ni vågar delta på den där kursen, att ni aldrig nöjer er om det i hjärtat inte känns rätt, vem vet kanske finns den där inspirationen där du du minst anar det som den gjorde för mig?