Jag har sådan tur som har goda hästvänner som gärna lånar ut sina hästar till mig när jag saknar egen.

 

Igår var världen rosa, termometern visade -17c och det var bara så vackert att man var tvungen att stanna upp ibland och bara absorbera omgivningarna.

 

Jag & en god vän red ut på pigga farbröder, 21 och 26 år gamla som till och med var skvättiga och ville tävla med varandra i galoppen, vilket aldrig händer!!!

 

Men hur unga farbröderna än kände sig denna vackra vintermorgon så är dom ändå i grunden alltid trygga och det är så härligt, att kunna lita på hästarna. Till och med känns det extra bra när 21åringen som inte fått lära sig att ta egna initiativ, som fått lära sig att vara tyst faktiskt äntligen vågar göra just detta på ålderns höst, och det är okej.

 

För att även hästarna ska kunna finna glädjen i ridningen är det viktigt att vi visar dem att vi kan lyssna, det ska inte vara envägskommunikation, hästarna behöver också lyssnas på även om vi inte alltid uppskattar det som de säger så ska vi inte kväva dom att sluta ta initiativ, då tappar dom gnistan, vem vill rida på en robot?

 

Om hästen blir rädd så vill jag att den "talar om" det för mig, då har jag en chans att stötta innan en eventuell olycka är framme. Om hästen har ont så vill jag att den "talar om" det för mig så att jag kan ta reda på orsaken. Om hästen är osäker vill jag att den "talar om" det för mig så att jag kan hjälpa den bygga upp självförtroendet. Om hästen vill komma med förslag under ridpasset så vill jag att den "talar om" det för mig så att vi inte bara gör det som jag vill under ridpasset.....

 

Hästar som lyssnas på, är gladare hästar.

 

Vi var som barn på nytt och det var verkligen en välgörande ridtur som rensade tankarna hos både människor och hästar.