Ibland kommer frågan upp: - du rider sån där akademisk ridning va?

 

-Eh nej, jag rider klassisk dressyr. 

 

-Jaha?

 

Hur förklarar man ett begrepp som är så stort, klassisk dressyr är det närmaste namnet kan komma min ridning.

 

Det är omöjligt, min ridning måste upplevas för den kommer inifrån, den kommer från hästen, den är ett sätt för oss att kommunicera med varandra, i min ridning får även hästen tala. Min ridning utvecklas hela tiden, min förmåga att lyssna utvecklas hela tiden, vi gör en resa tillsammans.

 

Här förekommer inget drivande mellan hand och skänkel, inget torrjuckande i sadeln, ingen föreställning om att jag är hästens ledare, inga föreställningar om att hästen "försöker komma undan", inget tuktande etc.

 

Hur förklarar man för någon den nästa religiösa upplevelsen när hästen är med mentalt i varje steg? När hästen lyckas hitta och organisera sin kropp om så för bara några sekunder i skritt? 

 

För ett otränat öga är detta inget som syns, inte på samma sätt som te.x ett galoppombyte men ryttaren känner det, hästen känner det...