För mig är hästar viktiga.
För 17 år sedan när jag var 17 år gammal lade jag ut en annons i en hästtidning om att jag sökte foderhäst.
Svarade på min annons gjorde en tjej i Stockholm, efter ett samtal och en VHS-film senare så var det bestämt, den här hästen skulle komma till mig.
Dollan blev min "första egna häst", tidigare hade jag ridit på ridskola, haft sköthästar samt ett varmblodssto på foder under 2 månader.
Hon anlände en kall vinterdag, 5 år gammal och hette Sheilas Pet men kallades för Dollan, hon stannade hos mig i nästan 3 år och beslutet att skicka tillbaka henne hem var ett av de sämre jag gjort i mitt liv.
Dollan var en irländsk import med en hel del drafthorse samt hoppblod i sig, tänkt till att bli hopphäst.
Varför hon kom till mig kommer jag inte riktigt ihåg men någon hopphäst för högre höjder var hon inte och ägaren hade flera hästar.
När jag var 17 år så gick jag fortfarande på gymnasiet och att mina föräldrar skulle finanisera någon häst var uteslutet. Alltså arbetade jag lov och helger för att ha råd med hästen, jag fick i början ha henne uppstallad i ett travstall några kilometer hemifrån och sköta utsläpp & insläpp varje dag året runt.
Att mina föräldrar skulle skjutsa fanns inte heller på kartan, det var promenera, cykla eller få skjuts av någon pojkvän som gällde.
Första tiden saknade vi helt sadel, så det var barbacka som gällde, efter ett tag fick vi låna en manskapssadel, stenhård men lyxigt med sadel i alla fall!
Dollan var en fantastiskt häst, underbart snäll om du var snäll mot henne, hon ville inte bli orättvist behandlad och jag hade aldrig några problem överhuvudtaget med henne trots att hon var grön, det var min "första häst", vi saknade sadel, vi saknade ridsällskap, allting bara fungerade från första dagen och jag tror det berodde på att jag aldrig hade några orimliga förväntningar eller krav på henne. Jag var bara så nöjd med att ha en häst och vi red ut i skogen, bara hon och jag till 99%.
Hon hade en egenhet och det var att hon inte gick att rida på ungefär 2 dagar under brunsten, men det lärde jag mig fort, att när jag suttit upp och försökt få henne att gå fram så stegrade hon eller lade sig ner med mig på ryggen, då var det bara sitta av, vänta 2 dagar och sedan fortsätta rida som vanligt. Jag gick aldrig in i någon kamp med henne, det fanns ingen anledning. Eftersom hon var så underbar så gott som varje dag så förstod jag ju att hon hade goda skäl till att inte vilja ridas dessa 3-4 dagar per år och det var helt okej.
Vad klok jag var när jag var 17 år....
Det visade sig eftersom åren gick att Dollan kanske inte alltid var så underbar som jag upplevde henne, vilket förmodligen var anledningen till att hon kom till mig från första början.
Hon accepterade inte att man var orättvis mot henne eller ställde orimliga krav (sådant som en tävlingshäst kan få utstå), medryttare jag hade blev avkastade, avstegrade samt att hon lade sig ner med dem under ridpassen fast det inte var brunstperiod.....
Så förvånad jag blev när jag hörde om detta och förvånad när jag såg det med egna ögon, vid ett tillfälle blev en medryttare avskickad och jag tittade på, hon måste ha ont någonstans tänkte jag för jag kände inte igen "min häst" och jag satte upp för att känna på henne, hon gick som tåget.....
Ingenstans handlade det om att jag var en skickligare ryttare än mina medryttare, för det var jag inte, men relationen, och att lyssna på hästen....
Där någonstans förstod jag att vi hade någonting tillsammans, en förståelse och en kärlek som gjorde att vi tillsammans var underbara.
Den här hästen gav mig inget annat än underbara minnen, om än det även var hårt arbete för att ha möjlighet att hålla häst.
Dollan åkte så småningom tillbaka till sin ägare i Stockholm, såldes som hopphäst, blev senskadad, sattes igång, blev senskadad, dömdes ut och togs bort...ungefär 10år gammal.
Jag försökte få köpa henne, efter första senskadan och efter den andra, jag erbjöd mig även att köpa henne utdömd och t-märkt men jag fick inte......
Så glad ändå över allt hon lärde mig och över tiden vi hade tillsammans.
Så tacksam även mot Dollans ägare Johanna som skickade sin häst över 100 mil bort till en tjej hon aldrig träffat och lät henne ha en häst som sin egen i nästan 3 års tid <3
Dessa fantastiska, älskade hästar <3
Hur gick det till när du skaffade din "första egna häst"?
Jag skrev det här inlägget för att jag drömde om Dollan tidigare i veckan och jag kände att jag måste skriva ned medan jag kommer ihåg.
För 17 år sedan gick jag i skolan och jobbade extra för att ha råd att hålla häst, jag skötte alla in och utsläpp och jag promenerade eller cyklade till stallet som var några km bort....
Hur ser det ut för dagens 17-åringar?
Jag tror man behöver få kämpa ibland för att känna att saker är viktiga, för mig är hästar viktiga.
URL: http://www.angdalen.blogg.se
Vilken underbar historia!!!Men sorgligt slut.
Så var det på min tid med, fast jag hade ingen egen häst förrän jag blev vuxen. Men man slet och jobbade och cyklade till stallet i snö, regn och blåst. Ganska långt dessutom!