Senaste åren har jag lärt mig så mycket om ridning.

Men inte tekniska saker, inte hur hjälperna ska användas i olika moment eller för att få hästen att utföra olika moment, inte utbildningssystem eller utbildningstrappor, inte olika tekniker för att kommunicera med hästen och inte heller hur jag ska rida utifrån hästens biomekanik.

 

Nej, genom erfarenheter, vältalande hästar, hästvänner, kraftskapande ridkonst, akademisk ridkonst, ridkonst, engelsk ridning, egen medvetenhet och med en allt tydligare väg att följa med hur jag vill att min egen ridning ska vara & kännas.

 

Det jag har lärt mig är att den mest fantastiska känslan i ridningen uppnås av ridning utan motstånd, när hästen är med mentalt, när vi talar samma språk och förstår varandra och när jag kan lyssna på hästen samtidigt som kraven på hästen är förutsättningslösa för att kunna läsa av "vart står vi idag" och jag tar hänsyn till hästens fysiska och mentala status.

 

Igår hade jag ett sådant ridpass, när jag allt kändes fantastiskt likaväl som det förmodligen inte såg någonting alls ut för ögat.

 

Hästen jag rider ibland är fantastisk, han har haft en ridbarhet utöver det vanliga och han är så taktfast och välbalanserad att han ger varje ryttare en drottninglik känsla.

 

Med åren har han tagit fysisk och psykisk skada och jag kan inte be honom om allt det som han en gång klarade av, piaff, skolgalopp, samlad galopp, öppnor, slutor, arbete på volt, ibland kommer man inte förbi den mentala barriären överhuvudtaget och får rida ut istället....

 

Däremot kan vi tillsammans göra sådant som vi tillsammans kan klara av, med målet att det ska vara utan motstånd. Allting är på hans villkor, varje övning pågår aldrig mer än max ett varv på ridbanan, oftast endast ett halvt varv, det är vad han klarar av för att sedan behöva en liten paus.

 

Skolor har vi lagt bort, krav på att han ska kunna utföra något är också bortlagt.

Jag är ganska ambitiös på banan men med honom kan jag inte vara det, då kan jag inte rida honom, då står han still.

 

Jag hoppas att jag kan ta med den ödmjukheten han lär mig till min egna nästa häst....att jag även då kommer våga vara förutsättningslös inför varje ridpass och fokusera på ridningen utan motstånd.

 

Igår hade vi ett fint pass på banan, han var med mig och vi kunde göra travuppgångar och även några fina galoppfattningar varvat med många, många skrittpauser på lång tygel under dom drygt 30 minuterna som passet varade. Höger varv är svårt, han vill gärna vika in rumpan och ställa sig utåt och gå på tvären, som ryttare här vill man gärna hjälpa hästen att räta ut sig men eftersom jag inte vill rida i motstånd kan jag inte korrigera med skänklar och tyglar, istället fick jag fokusera på vår gemensamma tyngdpunkt för att få honom att själv räta ut sig och ja det fungerade och jag är väldigt nöjd med ridpasset.

 

För några år sedan hade jag ingen aning om att det gick att påverka så mycket bara genom att hitta den gemensamma tyngdpunkten...